|
|
|
Daniel Fryklund |
|
samlare, forskare och pionjär |
|
Av |
|
Stockholm, 1997 |
Innehåll
Inledning
Tidigt samlar-
och forskarintresse
Hobbyn som
blev en lidelse
Dammsög Europa
på musikinstrument och noter
Hemmet som blev
ett museum
Tartarin de Tarascon och Molotov
Gitarristiken
Leta och fynda
Fryklund
på Internet
Förteckning
över Daniel Fryklunds artiklar och böcker med anknytning till gitarr och luta
Daniel
Fryklund - A Bibliography
over His Works And an Introduction to His Biography
Daniel Fryklunds
arkiv och samlingar förteckning av Inger Enquist
Inledning
Den svenske samlaren och privatforskaren Daniel Fryklund är okänd
för de flesta inom gitarrvärlden både i Sverige och utomlands trots att han på
sätt och vis var pionjär inom forskningen om gitarrens historia. Med denna artikel
vill jag presentera honom litet närmare och något uppehålla mig vid hans
betydelse inom gitarrforskningen. Gitarren var dock bara en liten del av Daniel
Fryklunds intressesfär: han var en stor samlare av musikinstrument av alla
tänkbara slag och skaffade sig också en betydande samling av böcker om
musikinstrument, musikalier, autografer m.m. Tillsammans med dansken Carl
Claudius och svensken Rudolf Nydahl hörde Daniel Fryklund till de mest
betydande samlarna av musikinstrument, musikalier och musiklitteratur i
Skandinavien under 1800-takets slut och 1900-talet. Carl Claudius var en av
grundarna av musikmuseerna i Stockholm och Köpenhamn. Större delen av hans
betydande samling av högkvalitativa och unika musikinstrument hamnade i
Köpenhamn, men en del även i Stockholm. Rudolf Nydahl grundade sitt eget
museum, Stiftelsen Musikkulturens främjande, medan Daniel Fryklund
testamenterade hela sin samling till Kungl. musikaliska akademien. Samlingen
fördelades mellan akademiens bibliotek och Musikmuseet. Dessa tre personer har
haft mycket stor betydelse för att vi i Danmark och Sverige har bland de mest
välförsedda musikmuseerna i världen.
Tidigt samlar- och forskarintresse
Lars Axel Daniel Fryklund föddes den 4 maj 1879 i Västerås. Hans
föräldrar var handlanden Lars Fryklund och Maria Sofia Abrahamsson. Han hade
två äldre systrar, Ada Laurentia (1874-1953) och
Maria (1872-1958). I sitt häfte "Att samla musikinstrument" beskriver
Fryklund själv hur han blev intresserad av gamla musikinstrument. När han var
barn fick han av sin far en fiol, tillverkad av Daniel Wickström i Stockholm
1784. Det som mest fascinerade den lille Daniel var tillverkaretiketten i
fiolen och mest spännande var att den sista siffran i årtalet var svårläst och
därför kunde ge upphov till spekulation. Fryklunds far spelade flera instrument
(fiol, piano, orgel, flöjt, klarinett och gitarr). Många av faderns instrument
var gamla och väckte stort intresse hos den unge Daniel. Efter studier vid
gymnasiet i Västerås, där han också spelade fiol i skolorkestern, tog Daniel
Fryklund studentexamen 1898. Sedan fortsatte han sina studier vid Uppsala
universitet, blev fil.kand. 1903 och fil.dr. 1907 med avhandlingen "Les changements de signification des
expressions droîte et de gauche
dans les langues romanes et
spécialement en français",
d.v.s. med inriktning på moderna språk. Under studietiden i Uppsala tog han
fiol- och musiklektioner för Lars Zetterqvist och Ivar Hedenblad
och medverkade också i Akademiska kapellet. Därefter verkade som lektor i
svenska, tyska, franska och spanska först i Sundsvall 1910-1921 och sedan i
Helsingborg till sin pensionering 1944.
Hobbyn som blev en lidelse
Det är dock inte för sin lärargärning eller för sitt
språkvetenskapliga arbete som Fryklund haft betydelse utan inom musikinstrumentområdet,
d.v.s. hans hobby. Det känns dock lite futtigt att benämna det som en hobby
utan snarare handlade det om en livslång och mycket stark lidelse. Närhelst han
kom i kontakt med fioler och andra musikinstrument så letade han efter tillverkaretiketter.
Han började tidigt att studera litteraturen om
musikinstrument och blev som språkman speciellt intresserad instrumentnamnens
etymologi. Detta ledde till ytterligare undersökningar i museer och andra
samlingar, som tidigt resulterade i uppsatser. Den första var hans undersökning
av tyska begrepp för violin, "Einige Deutsche Ausdrücke für 'Geige'", som pulicerades 1913. Denna artikel skulle följas av många
ytterligare. Fryklund hade också hört talas om den tidigare nämnde betydande
samlaren Carl Claudius och denne blev kanske den främste inspiratören för
Fryklunds samlarintresse. I sin broschyr "Att samla musikinstrument"
beskriver Fryklund sitt första förvärv av ett antikt musikinstrument. I ett
fönster hos en musikhandel i Leipzig omkring 1912 såg han en vacker pochette (d.v.s dansmästarfiol).
Efter att ha gått runt kvarteret tio gånger vågade han gå in butiken och fråga
om priset. Det var rimligt och han köpte instrumentet. Detta var inledningen
till en vild jakt på flera instrument och annat av musikaliskt intresse och
denna jakt pågick nästan till hans död 53 år senare.
Dammsög Europa på musikinstrument och noter
Fryklund reste under sitt liv runt i hela Europa och köpte och
tog hem musikinstrument i mängd och högar av musik och musiklitteratur till
Sverige. Det förefaller som om han lade det mesta av sina tillgångar på att
köpa och samla. Inte undra på att han aldrig gifte sig! Under de första
decennierna av 1900- talet var det fortfarande möjligt att få tag på sällsynta
instrument och i synnerhet efter 1:a världskriget. Han beskriver hur han köpte
några rariteter i Tyskland och var tvungen att betala i stora högar av den då
nästan helt värdelösa tyska marken. Många av instrumenten köptes sannolikt
också i Sverige och det framgår av hans korrespondens att han fick ta emot
åtskilliga erbjudanden från privatpersoner. Enligt Sohlmans musiklexikon
omfattade hans samling omkring 900 musikinstrument, ett betydande
musikbibliotek med böcker, noter och handskrifter, affischer, bilder och
ungefär 10000 autografer och brev. Här fanns också separatsamlingar kring de
världsberömda svenska sångerskorna Jenny Lind och Kristina Nilsson liksom kring
den danske kompositören August Bournonville.
Fryklunds Marseljäs-samling var troligen den mest
omfattande och unika i världen. Alldeles uppenbart (och med rätta) var han
synnerligen stolt över sina samlingar och dessa var tillräckligt omfattande för
att sysselsätta honom med efterforskningar under hela hans långa liv. I sina
böcker "Musica" och "Collection
Fryklund" har han närmare beskrivit samlingarna.
Hemmet som blev ett museum
Från 1921 förvarade han samlingarna i sin vackra sjurumslägenhet
på tredje våningen på Wieselgrensgatan 8 B i Helsingborg. Han arrangerade ofta
egna utställningar i andra museer, men samlingen var huvudsakligen förvarad i
bostaden som nästan förvandlades till ett museum. Lägenheten var mycket knappt
möblerad med det allra nödvändigaste och det mesta av utrymmet upptogs av
musikinstrument, böcker, autografer m.m. På köksväggarna förvarades hans
blåsinstrumentsamling! Till och med tamburen var fylld med instrument. Hans
samling av autografer låg inlindade i tidningspapper, spridda över hela
lägenheten. Hans gäster bjöds ofta på vin, kakor och chokladbakelser.
Atmosfären förhöjdes med levande ljus, blommor och draperade trikolorer.
Fryklund var mycket känslig för stämningar.
Huvuddelen av hans artiklar, häften och böcker behandlar hans
egen samling, men ofta ledde detta till efterforskningar i andra samlingar och
bibliotek. Många av hans artiklar trycktes i små upplagor på 25-200 exemplar på
hans egen bekostnad. De tycks huvudsakligen ha delats ut till vänner, kolleger
och bibliotek och många exemplar som kommit i mina händer har skrivna
dedikationer av Fryklund. På grund av de små upplagorna är dessa tryck svåra
att hitta i dag. När Fryklund, efter en lång tids sjukdom, dog den 25 augusti
1965 på Bergalids vårdhem, hade han i sitt testamente förordnat
att hans egendom skulle tillfalla Kungl. musikaliska akademien. Hans samling av
musiklitteratur och musikalier hamnade huvudsakligen i akademiens bibliotek och
musikinstrumenten i Musikmuseet. Hans privata arkiv förvaras på Musikmuseet.
Det omfattar 28 kapslar med hans manuskript, noteringsböcker, korrespondens (10
kapslar), personliga handlingar, manuskript till artiklar, gästböcker,
fotografier m.m. och det förefaller att vara ganska komplett. Han tycks inte ha
slängt någonting. Han gjorde omsorgsfulla noteringar var, när och av vem han
köpte sina instrument. I arkivet finns vidare en kronologisk förteckning över
hans inköp mellan 1930 och 1953. Som jag har nämnt ovan så lät han trycka flera
kataloger över sina samlingar och han lade ner mycken möda på att få fram så
mycket information som möjligt om varje instrument. Hans korrespondens visar
att han hade ett rikt nät av kontakter över hela världen inkluderande
samlarkolleger, musikforskare, musikinstrumenthandlare, och instrumentmakare
och andra specialister inom samma intresseområde. Han hade nära kontakt med
musikforskaren och dåvarande chefen för Musikmuseet, Tobias Norlind.
Deras korrespondens är bevarad och omfattande. Fryklund besökte också Norlind i Stockholm flera gånger varje år för att diskutera
deras stora gemensamma intresse: musikinstrument.
Tartarin de Tarascon och Molotov
Vi har bara få beskrivningar av Fryklund som person. En sådan kan
dock återfinnas i Ruben Edelmans minnesteckning över Fryklund. De var vänner
och båda medlemmar av Alliance française i
Helsingborg. Edelman beskriver Fryklund som en tillbakadragen men tillgiven
person som visade enorm tacksamhet över minsta tillmötesgående eller vänlighet.
Detta bekräftas av andra som en gång kände honom. Som lärare var han
synnerligen energisk och alltid väl förberedd. Han handlade eller bestämde sig
inte förrän han grundligt hade funderat och han var alltid synnerligen noga med
att göra rätt. Man har jämfört honom med Tartarin de Tarascon, den franske ungkarlen och samlaren, som beskrevs
av Alphonse Daudet. Fryklunds likhet med den
sovjetiske politikern Molotov resulterade i många karikatyrer, som återfinns i
hans arkiv och Fryklund var själv uppenbart road av denna likhet.
Daniel Fryklund var en man med regelbundna vanor. Varje dag vid
samma tidpunkt gick han hem, drack kaffe eller te, åt två kakor och rökte en
cigarett. Sina andra måltider åt han på Nya Sällskapet-Handelsklubben
i Helsingborg och han satt alltid på samma plats i en gammal skinnklädd soffa.
När lokalen renoverades och den gamla soffan slängdes blev Fryklund alldeles
förvirrad och opasslig. Trots sin tillbakadragenhet deltog han i många sociala
sammanhang och var medlem i sällskap och föreningar, däribland Alliance française från 1930 och ordförande där från 1940. 1932 blev
han associerad medlem av Kungl musikaliska akademien
och 1950 hedersledamot i Musikmuseets vänner. I Helsingborgs museiförening var
han ordförande till 1955. Han fick flera utmärkelser, bl.a. av franska staten.
Han blev både "officier de l'Académie
française" och tilldelades "La Croix de Chevalier de la Légion d'Honneur" in 1937. 1956 tilldelade Kungl. musikaliska
akademien honom medaljen "För tonkonstens främjande".
Gitarristiken
På ett område förblev Fryklund förbisedd av specialisterna och
det var hans insatser inom gitarrhistorien. Han skaffade sig en betydande och
till stora delar unik samling av framför allt franska tryck med sång och gitarr
från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Sammanlagt består denna av
inte mindre än 72 kapslar bl.a. innehållande 67 bundna volymer med musik för
sång och gitarr. Jag har uppskattat antalet nämnda arrangörer av
gitarrackompanjemang till ca 200, de flesta i dag helt okända. Några har gjort
emellertid gjort sig bemärkta i gitarrhistorien: Carcassi,
Carulli, Castro de Gistau, Coste, Doisy, Molino
och Sor. I samlingen finns många unika tryck, vilket
sannolikt beror på att mycket av denna repertoar senare betraktades som helt
omodern och slängdes. Den ansågs väl heller inte riktig värdig att införlivas i
bibliotekens samlingar och därför är bibliotekens bestånd i dag synnerligen
ofullständiga när det gäller detta material. Men han hade också andra
gitarrtryck i sin samling, bl.a. ett stort antal duetter av Ferdinando Carulli, varav en del bara finns i dessa exemplar. Andra
mer eller mindre unika tryck är t.ex. Paganinis tre kvartetter för fiol,
altfiol, gitarr och cello. Hans samling innehöll också ett stort antal gitarrer
och lutor, däribland ovanliga och vackra exemplar av lyragitarrer
samt flera hybridformer som harpolyre, guitare d'amour, guitare-harp, harp-lute- guitar m.fl.
Fryklunds viktigaste verk inom gitarrhistorien var hans artikel
från 1931, "Bidrag till gitarristiken", som
publicerades i Svensk tidskrift för musikforskning. Kanske avsikten från början
helt enkelt var att recensera eller ge en kommentar till österrikaren Josef Zuths "Handbuch der Laute und Gitarre", som hade
publicerats 1926. Men Fryklunds anmälan utvecklades till en lång artikel,
synnerligen rik på information och på många punkter kompletterande Zuths bok. Fryklund hade själv brevkontakt med Zuth 1931-1932. Han skickade "Bidrag till gitarristiken" till denne och en korrespondens kom i
gång. Zuth var uppenbarligen mycket intresserad av
att i sitt stora gitarrencyklopediska projekt utveckla ett samarbete med
Fryklund och han frågade dessutom Fryklund om denne var intresserad av att
översätta "Handbuch der Laute
und Gitarre" till svenska och franska. Det som
kunde ha blivit ett fruktbärande samarbete avbröts med Zuths
bortgång i augusti 1932. Fryklund hade också kontakt med engelsmannen Philip J.
Bone 1932. Bone hade 1914 publicerat sin "The Guitar and Mandolin",
men kontakten mellan Fryklund och Bone blev mycket kortvarig och inskränker sig
till några korta brev huvudsakligen rörande svårigheterna att få tag i Bones
bok. 1934 publicerade Domingo Prat sin omfångsrika uppslagsbok "Diccionario de Guitarristas"
i Argentina. Prat hade också en stor ambition att fånga in all information om
gitarren, men det är alldeles uppenbart att Fryklunds arbete och samlingar var
helt okända för honom. Fryklund sökte emellertid kontakt med Prat, förmodligen
1938, och i Fryklunds arkiv finns ett brev från Prat daterat den 14 september
1938. Av det framgår att Fryklund efterlyste ett exemplar av Prats bok (den
hade tryckts i en begränsad upplaga och tog snart slut) och att Fryklund
sannolikt samtidigt hade skickat "Bidrag till gitarristiken".
Inte heller med Prat fortsatte dock korrespondensen. Av någon anledning
(sannolikt p.g.a. att artikeln var skriven på svenska) spreds inte den
information som Fryklund meddelat i sin artikel till senare gitarrforskare.
Bone tog ingen notis om den i nyutgåvan av sin "The Guitar and
Mandolin", som trycktes på nytt 1954. Inte heller Stewart Button, som 1989
gav ut sin annars innehållsrika avhandling "The Guitar in England 1800-1924",
kände till Fryklunds artikel trots att den innehöll värdefull information om
sällsynta engelska gitarrskolor och andra tryck. Fryklund hade också behandlat lyragitarren mer ingående i den nämnda artikeln, men även i
en separat artikel och en liten skrift. Stephen Bonners
bok, "The Classic Image" från 1972, som är ett specialarbete om lyragitarren, hade blivit bra mycket bättre och
fullständigare om författaren hade utnyttjat Fryklunds forskningar, ja han
kanske inte ens hade skrivit den! Det finns flera exempel på gitarrforskare som
ignorerat Fryklunds information och det är egentligen först amerikanen
Leta och fynda
Fryklunds "Bidrag till gitarristiken"
är i mycket baserad på hans egen samling av musik för gitarr och den är därför
en bra introduktion till denna. Tyvärr är det inte helt enkelt att lokalisera
enskilda tryck eftersom det mesta är okatalogiserat och fördelat mellan Statens
musikbibliotek och Musikmuseet i Stockholm. En god början är att söka
gitarrskolor i Musikmuseet och noter i Statens musikbibliotek. Största
problemet finns i Statens musikbibliotek eftersom man kan tvingas till ett
tidsödande arbete att söka igenom alla 72 kapslarna med mängder av tryck (jag
talar av egen erfarenhet). Detta sökande ger ibland oväntade resultat. Jag fann
t.ex. en tidigare helt okänd sång av Fernando Sor i
detta material (den var också till synes okänd för Fryklund själv!) och de
delvis unika gitarrduetterna av Carulli uppenbarade
sig plötsligt. Om sången av Sor se min artikel
"En okänd sång av Fernando Sor i Sverige",
Lika imponerande som samlare är också Fryklund som
privatforskare. Jag känner stor beundran och respekt för hans förmåga att hitta
information och hans noggrannhet i in i minsta detalj. Han har verkligen
lusläst all tillgänglig litteratur och gjort mycket noggranna observationer.
Det är svårt att beslå honom med sakfel och hans misstag är ytterst få. Det
enda mer uppseendeväckande jag lyckats hitta i "Bidrag till gitarristiken" är att han inte diskuterar eller alls
verkar vara medveten om skillnaden mellan portugisiskans "guitarra" och "violão".
Med "violão" menar portugiserna
"gitarr" (jämför "vihuela"!) och
med "guitarra" den portugisiska varianten
av "The English Guitar", d.v.s ett cister- liknande instrument med metallsträngar. Som gitarr-
och lutaintresserad kan man möjligen beklaga att hans
intresse för musik och musikinstrument var så vittomfattande att han bara kunde
ägna en del av sin samlarnit och forskning åt just "våra" instrument.
Tänk om Fryklund, Josef Zuth, Philip J. Bone och
Domingo Prat hade förenat sina krafter kring forskningen om gitarr och luta,
vilken uppslagsbok vi kunde ha haft i dag!
Fryklund på Internet
Denna artikel har tidigare varit införd i
Daniel Fryklund - A Bibliography of His Works And an Introduction
to His Biography
Daniel Fryklund - a Translation of His "Bidrag till gitarristiken"
(Contributions to Guitar Studies). Part One
Daniel Fryklund - a Translation of His "Bidrag till gitarristiken"
(Contributions to Guitar Studies). Part Two
Daniel Fryklund -
A Bibliography over His Works And an Introduction to His Biography
Förteckning över Daniel Fryklunds artiklar och böcker med anknytning till gitarr och luta
Bidrag till gitarristiken.
(Svensk tidskrift för musikforskning 13/1931, s. 73- 129).
Colascione och colascionister.
(Svensk tidskrift för musikforskning 18/1936, s. 88-118).
Collection Fryklund. Musica.
Hälsingborg 1929. 109 s.
Collection Fryklund, Hälsingborg. (Glareana
No. 5/6 1953, s. 4-6).
Collection Fryklund 1949. Hälsingborg 1949. 50 s.
Förteckning på Edward Lights musikaliska
verk Hälsingborg 1931. 25 s.
Musikbibliografiska anteckningar. (Svensk tidskrift för
musikforskning 10/1928, s. 158-203).
Samlingen av musikinstrument i Hälsingborgs museum. 42 s. (Kring
Kärnan 1939 s. 5-42).
Studier över lyragitarren. (Svensk
tidskrift för musikforskning 9/1927, s. 117- 148).
Une lyre-guitare d'Ory. Helsingborg 1957. 12 s.
Hedvig Boivie, Några svenska lut- och
fiolmakare under 1700-talet. (Ur nutidens musikliv 2/1921, s.
62-63].
W. L. von Lütgendorff, Die Geigen- und Lautenmacher vom Mittelalter
bis zur Gegenwart... Viol-
och lutmakare från medeltiden till nutiden. W. L. Lütgendorff:
(Svensk tidskrift för musikforskning 4/1922 s. 101-108)
Tillägg och rättelser tas tacksamt emot till
|
© |
|
