Lutros.jpg (22991 bytes)
Instrumentbyggarkurserna
på Marholmen -
unika i världen

Av

Kenneth Sparr ©

Senast ändrad 2007-07-22


This article in English
Rapport angående tillverkning av klavikord efter NM 264.785 för Musikmuseet vid instrumentbyggarkurs på Marholmen 26 juli - 12 augusti 1999
Johan Gabriel Högwall - fortepianomakare i Göteborg
Kenneth Sparr´s Page

 

1980 deltog jag i instrumentbyggkurserna på Marholmen för första gången. Kurserna hade startat redan året innan, 1979, och vid många tillfällen har jag hört berättas om det ordnade kaos som rådde den första sommaren. Det var vågat av HansErik Svensson och Arne Lindberg att dra i gång detta stora projekt som 1996 för 18:e gången kunde genomföras med vanlig bravur. När man räknar samman de instrument som har byggts, ett drygt 50-tal klavikord, 74 lutor, 11 gitarrer och tre cistrar, så har man all anledning att bli imponerad. Vi är också många som har anledning att vara tacksamma över HansEriks och Arnes pionjärinsatser för återupplivandet av gamla hantverkstraditioner beträffande tillverkning av musikinstrument och då i synnerhet klavikord och luta. Jag vågar nog påstå att Marholmens instrumentbyggkurser är unika i världen och egentligen förtjänar en väsentligt större uppmärksamhet än de hittills har rönt.

Sparr.jpg (18676 bytes)

Artikelförfattaren med sin Martin Hoffmann-luta 1997 (foto Anders Lindfors).

Frihet och mat

Jag minns mycket väl min första sommar på Marholmen. Jag hade beställt en klavikordbyggsats från USA och det var med nöd och näppe den hann fram till kursens början. Jag hade hela familjen (hustru Anneli och två barn, Gustav 3 år och Sanna 7 år) med mig. Det pågick nämligen samtidigt en växtfärgningskurs, som hustrun deltog i. Resan till Marholmen från Nynäshamn med familjen blev redan den ett litet äventyr: från den karga skärgårdsnaturen i Nynäshamn, genom storstaden Stockholm och den frodigare roslagsnaturen till smultronstället Marholmen. Vi höll på att inte hitta dit: skyltningen till skolan var på den tiden inte överdrivet tydlig får man väl säga och vi körde fel ett par gånger. Den där känslan att inte riktigt vara säker på vägen till Marholmen har jag sedan dess alltid upplevt. Det är kanske så med smultronställen och glädjen blir desto större när man väl finner dit. Själv hade jag erfarenhet av folkhögskolekurser tidigare: Geijerskolan i Ransäter med dess lätt religiösa prägel och Gripsholms folkhögskolas litet mer opersonliga stil i en historietyngd miljö fylld med porträtt av betydande svenskar. Marholmen blev en alldeles ny och för mig perfekt upplevelse. Jag älskar nämligen stor frihet, god mat, att bada och att arbeta med både händer och hjärna. Det finns alltid en känsla av stor förväntan och glädje när man första kursdagen kör upp på grusplanen mellan de sköna och karaktärsfulla byggnaderna. Då är det verkligen semester och sommar.

Första bygget

Instrumentbyggarna höll de första åren till i lärosalen i huvudbyggnaden eftersom det nya huset ännu inte fanns. Härliga dofter spreds från köket och det var alltid nära till maten. Vi var många som trängdes i det vackra, men kanske inte så ändamålsenliga rummet. Jag satt i mitten och var omgiven av entusiastiska byggare, äldre och yngre, tjejer och killar, längs väggarna. Trängseln var stor och växte efterhand som kursdeltagarna spred ut sina prylar och instrumentdelar, men detta stod man gärna ut med i det trevliga sällskapet. Det var en brokig samling instrument som deltagarna slet med: där fanns jag, Johan Denke, Anders Eriksson och Martin Haag med klavikord, Lars-Gunnar Bergmo med portativ, Birsen Battal, Mats Guilletmot, Ulrika Holmer, Ingemar Nilsson, Rickard Stålbrand, Nikolai Suursööt och Peter Thelenius med lutor, Marie Selander med epinette des Vosges, Bengt Matern med cembalo och János Mártony med fiddla. Jag kom som novis och hade just inte så mycket erfarenhet av snickeri och framför allt inte av finsnickeri.

Sid28.jpg (16417 bytes)

Delarna som ska bli en luta.

Jag kunde då inte föreställa mig vilken betydelse instrumentbyggkurserna skulle få i mitt liv, men jag blev nog frälst redan första dagen. Att sedan instrumentet blev klart under kursen gjorde väl sitt till. Klavikordet blev väl inte så särskilt bra som musikinstrument betraktat, men det var inte kursledningens fel. Byggsatsen hade nämligen åtskilliga brister.

gustav.jpg (20915 bytes)

 

Gustav till vänster och Arne Lindberg till höger och med det påbörjade klavikordet i mitten.

 
Sonen Gustav, då tre år gammal, stod ofta vid sidan av mig när jag byggde och höll mig i örsnibben. Det var inte helt lätt att koncentrera sig då. Gustav tyckte väl inte att det var så kul att pappa ägnade sig åt instrumentbyggeri i stället för att ägna sig åt Gustav. Sonen associerade sedan "Marholmen" med "semester" och han ville sedan under flera år inte åka på "semester". Nej, kombinationen små barn och byggande av musikinstrument är inte helt okomplicerad. Dottern Sanna roade sig dock med HansEriks dotter Åsa och de lyckades bl.a. till sin stora glädje och förskräckelse fånga några små abborrar som de med skräckblandad stolthet omgående visade upp.

Omvärlden försvann

Men Marholmen är för mig inte bara instrumentbygge även om detta naturligtvis är den viktigaste ingrediensen. Redan det första året fattade jag tycke för de andra specialiteter stället kan erbjuda: den rikliga och synnerligen välsmakande för att inte säga kulinariska mathållningen, de enkla men vackra och mysiga rummen, den intima och kamratliga atmosfären mellan personal och kursdeltagare, den frihet och den öppenhet som fanns, den fina naturen med bad och bastu alldeles in på knuten, de härliga utflykterna till sjöss och till lands. Det var problem med färskvattnet de första åren och jag kan ännu känna smaken av det saltblandade vatten man borstade tänderna i, om man nu hade tid att göra det. Det var ganska så vild natur runt själva kursgården. Ingen stor konferens- och semesteranläggning fanns ännu. Men det geografiska område man rörde sig i var dock mycket begränsat, egentligen bestående av en triangel med punkterna i matsal/verkstad, elevbyggnad och badbrygga. De som inte ägnade sig åt bad och/eller bastu rörde sig bara mellan två punkter. En annan märklig upplevelse är det ointresse kursdeltagarna snart visar för vad som sker i omvärlden. Man tittar inte på TV, man läser inte dagstidningar och Marholmen får helt enkelt utgöra världen. Kursdeltagarna kommer varandra väldigt nära eftersom man bara med undantag för några timmars sömn varje dygn, arbetar, samtalar, äter, badar och bastar tillsammans i tre veckor. Det fanns mycket lekfullhet och vi försökte överträffa varandra i konstiga hopp från trampolinen och i vem som kunde få varmast och stå ut längst i bastun. Ett minnesvärt tillfälle 1980 var när vi försökte sänka en roddbåt med hjälp av ett stort antal nakna karlar. Det lyckades dock inte trots ihärdiga försök. Mycket musicerande har det blivit: alltifrån Birsen Battals spel på såg, det enkla klinkandet på luta eller klavikord till musikaliska höjdpunkter i villan.

Spelklar luta

Sedan har jag under de följande 17 åren lyckats klämma in mig på många kurser och det har blivit åtskilliga instrument, renoveringar och reparationer. Vi är några stycken som har varit flitiga som deltagare under årens lopp. Minnesbilderna från alla somrar flyter ihop något, måste jag erkänna. Några somrar kom jag dit som besökare, men blev omedelbart förskräckligt avundsjuk på dem som fick bygga. 1984 kom jag att bygga mitt allra första riktiga instrument, en tiokorig luta efter Hans Frei, verksam under 1500-talet. Då hade den nya byggnaden tillkommit och vi kunde hålla till i funktionellt sett bättre, men inte lika vackra lokaler. Jag har alltid jobbat intensivt och relativt fort (ibland lite slarvigt). Lutan blev spelklar i slutet av kursen och jag var mycket stolt. Den var det första instrument jag hade byggt nästan från grunden. Men jag måste erkänna att i allt väsentligt var det Arne Lindbergs förtjänst att bygget gick så bra som det gick.

Sid30.jpg (14032 bytes)

Balkarna hyvlas på lutlocket.

I lutbygget ingår det en del kritiska moment, som kan vara nog så stressbefrämjande för eleven, men i synnerhet för läraren som på ett helt annat sätt inser den mängd möda, svett och nästan tårar som får ägnas åt att rätta till eventuella missgrepp. Det man inte riktigt hinner med under de tre veckor som kursen pågår är ytbehandling av instrumenten. En del kan man göra hemma själv, men det är alltid en bra ursäkt för att få återvända till Marholmen följande sommar om så bara för några dagar. Så gjorde jag också 1985.

Lukta på träet

Vilken känsla det är att den första kursdagen stå inför den lilla högen med träbitar som så småningom med stor, men glädjesam möda, skall utvecklas till ett färdigt musikinstrument! Att känna på, betrakta och lukta på träet, att välja virke till lutans spån väcker en lust som är svår att beskriva i ord. Vad många av de nya kursdeltagarna kanske inte omedelbart begriper är det långa förberedelsearbete Arne och HansErik har lagt ner under vinter och vår med många timmar och dagar vid bandsågar, planhyvlar och planering för kommande kurs. Ett många gånger säkert både tröttande och långtråkigt arbete, som ändå kräver koncentration och noggrannhet. Deras arbete före och under kurserna är helt avgörande för de resultat deltagarna åstadkommer vill jag nog påstå. Det som är alldeles speciellt med kurserna är att deltagarna får tillfälle att utveckla alla sidor av den mänskliga naturen. Det är inte bara fråga om händers verk utan i nästan lika hög grad intellektuella processer och man blir imponerad av den uppfinningsrikedom och kreativitet som utvecklas hos många under de gynnsamma betingelser som Marholmen-kurserna bjuder på. Den som är road av att studera mänskligt beteende i olika situationer har här rikligt med åskådningsobjekt, eftersom man knappast kan dölja sin egentliga personlighet under byggprocessen. Man blir helt enkelt fullkomligt sig själv, de flesta gånger på gott och i något enstaka fall på ont.

Brädhög och häfte

Själva byggprocessen varierar naturligtvis beroende på vilken typ av instrument deltagarna bygger. Under åren har Arne och HansErik utvecklat ett till stora delar självinstruerande skriftligt kursmaterial som beskriver processen steg för steg. Det låter bekvämt och enkelt: en brädhög och ett häfte med instruktioner hur man skall göra. Det är väl bara att sätta igång! Det är dock en nästintill omöjlig uppgift att så noga beskriva byggprocessen i ord och bild att det blir fullständigt begripligt och klart. Dels inträffar det hela tiden överraskningar och man gör oundvikligen större eller mindre misstag eller andra avvikelser i processen. Förståelsen av skrivna instruktioner varierar också från människa till människa och det är märkvärdigt hur många tolkningar som kan göras av samma text. De skrivna instruktionerna är dock ett bra hjälpmedel som innebär att Arne och HansErik kan ägna sig åt viktigare saker än att ge anvisningar steg för steg. För nybörjaren är det alltid svårt att avgöra var, när och hur de viktiga momenten i byggprocessen inträffar och man kan lätt förspilla mycket energi på att slipa och slipa på sådant som aldrig kommer att synas eller där man i stället kunde använt ett skärande verktyg. Det finns också en tendens hos den oinvigde att i onödan problematisera och komplicera delar av arbetet som egentligen är enkla och att på motsvarande sätt i alltför hög grad förenkla där det fordras eftertanke och koncentration.

Sid33.jpg (17478 bytes)

Klavikord och Grobert-gitarrer inför provspelning.

Själv tycker jag att instrumentbygget gett mig aningar om hur erfarna hantverkare kan arbeta. Min beundran har ständigt ökat för skickligheten, intelligensen och det estetiska sinnet hos de gamla mästarna som under betydligt primitivare förhållanden kunde skapa och tillverka så vackra och ändamålsenliga föremål. Denna insikt kan faktiskt också tillämpas i många andra sammanhang i tillvaron. Musikinstrumentbygge ger dessutom grundliga och viktiga kunskaper i allmänt finsnickeriarbete, ytbehandlingsmetoder, användning och skötsel av verktyg och maskiner. Klavikordbyggarna lär sig dessutom att arbeta med grundläggande färglära, att blanda pigment, att prova färgsammansättningar m.m. Den som är musiker skall heller inte underskatta värdet av att från grunden lära sig hur ens instrument är konstruerat och fungerar.

Paganinis gitarr

I några år hade jag bearbetat Arne Lindberg för att han skulle inkludera en kopia av en äldre gitarr i kursprogrammet. Motivet för detta var helt och hållet egoistiskt. Jag hade nämligen själv stor lust att få ge mig på denna uppgift. Senare visade det sig att intresset ändå var rätt så stort för att bygga denna gitarr. Jag förstod varför Arne drog en aning på det hela: en ny instrumenttyp innebär nämligen väldigt mycket förberedelsearbete för kursledningen. Bearbetningen hjälpte emellertid: jag och Mats Guilletmot fick bli försökskaniner och byggde de första gitarrerna 1987 efter en ritning av en gitarr av fransmannen Grobert. För övrigt ett instrument som hade gått igenom både Hector Berlioz' och Paganinis händer.

Här är några bilder av den färdiga Grobertkopian. Klicka på miniatyrerna:

gro1.jpg (10934 bytes) gro2.jpg (10296 bytes)

Genom ett alltför flitigt badande och hoppande från trampolinen bröt Mats armen och kunde inte avsluta sitt bygge. Han hade förskräckligt ont och vi led alla med honom. Detta är typiskt för Marholmen: de få kroppsliga skador som uppkommit under åren har sällan eller aldrig haft samband med instrumentbygget trots att det erbjudits rikliga tillfällen att både skära, såga och hyvla sig själv eller andra.

Sid34.jpg (12796 bytes)

Besträngning av klavikord kräver fingerfärdighet.

En sommar på Marholmen ägnade jag åt att reparera några gamla gitarrer jag hade fått tag i. Detta blev en nyttig erfarenhet och gav nya kunskaper om gamla musikinstrument. Jag tror att det var i samband med denna kurs som kubanen Javier Hernandez dök upp och skulle bygga luta. Förutom att vara en duktig gitarrist var han en flyhänt, skicklig och innovativ instrumentbyggare. Han hade dessutom med sig starka och goda kubanska cigaretter, som han flitigt bjöd runt. Javier kom sedan att verka som assistent åt Arne och HansErik under några sommarkurser.

Eldprov för äktenskap

Jag hade sålt mitt första klavikord och hade väl under årens lopp lite avundsjukt kikat på dem som byggde klavikord. Det såg lätt ut jämfört med att bygga luta: snickra ihop en låda och sedan fylla den med träbitar, strängar, naglar och allt vad det heter. 1992 fick jag chansen att bygga ett klavikord efter ett original av Philip Jacob Specken, under HansEriks ständigt inspirerande, utmanande och kunniga ledning. Jag hade lurat med mig hustrun som medbyggare. Det som kunde blivit ett eldprov för äktenskapet blev en angenäm gemenskap även om hustruns entusiasm för instrumentbygge ligger långt efter mitt. Hon visade dock både utmärkt smak och handlag när det gällde att måla klavikordet. Det var en helt annorlunda upplevelse att bygga klavikord jämfört med luta, mindre komplicerat på ett sätt, men med ett större utrymme för klangförbättringar efter det att instrumentet är färdigbyggt. I musikmuseet i Bryssel hade jag någon gång i början på 90-talet hittat en ritning på en barockgitarr från 1700-talet av fransmannen Gérard J. Deleplanque, som jag hade stor lust att prova på att bygga. Jag hade länge beundrat Arne Lindbergs vackra kopia på en gitarr av den franske mästaren Voboam. Jag bearbetade Arne som vanligt för att få bygga en kopia på Deleplanque-gitarren och projektet realiserades 1993. Den var sparsamt utsmyckad, men de få inläggningar som skulle göras tog ändå mycket tid att utföra. Den har hittills blivit den enda byggda barockgitarren, vilket är litet synd eftersom det är intressant att jämföra likadana instrument. Den färdiga Deleplanquekopian:

dele1.jpg (6695 bytes) dele2.jpg (5933 bytes)

Det finns väl vackrare barockgitarrer att kopiera, men jag blir förnärmad när hustrun kallar den för "paddel"!

Sid36.jpg (12182 bytes)

Färdig kopia av Spechenklavikord, byggd av författaren.

Har man väl byggt sitt klavikord, så behöver man något att ställa det på. Instrumentet blir först då en "helhet". 1994 blev det så bygge av en benställning. återigen visade jag min okunnighet genom att tro att det skulle bli en enkel match och att det skulle man väl klara på en vecka. Det tog mer tid än så, naturligtvis, och min respekt för kunnigt hantverk ökade i lika mån. Flera bilder på klavikordet:

speck1.jpg (12700 bytes) speck2.jpg (12675 bytes)
speck3.jpg (11359 bytes)

 

Mästarprov

1995 var det dags för "mästarprovet" inom lutdelen av instrumentbyggkursen: den trettonkoriga barocklutan efter Martin Hoffmann. Bara en hade byggts tidigare så både Arne och jag var nyfikna på hur den skulle låta. Jag hade förberett en del hemma. På skruvlådorna på originalinstrumentet fanns en del dekorativa utsmyckningar, som jag gärna ville efterbilda, både för utseendets skull, men även för att få en liten utmaning och nya kunskaper. Det tog tid, men gick förvånansvärt bra och problemen kom senare när allt detta skulle passas in på instrumentet. Trä är ett levande material och bestämmer självt till en del hur det vill forma sig. Det är bara att anpassa sig.

Sid37.jpg (15440 bytes)

13-korig barockluta efter Martin Hoffmann provas i verkstaden.

 

Hoff.jpg (21812 bytes)

Min färdiga Hoffmannluta:

Sommaren 1996 var jag tillsammans med Daniel Noblía, "förvisad" till "Reträtten" där vi båda arbetade med renovering av två gamla pianon. Jag hade räddat ett gammalt hammarklaver av Johan Gabriel Högvall (från 1810-talet) som var på väg till slakt och Daniel hade ett senare instrument av Pehr Rosenwall att arbeta med. "Förvisningen" till Reträtten var mycket uthärdlig och vi hade ett trevligt samarbete. Behövde man mer sällskap var det bara några steg till de övriga kursdeltagarna.

Villaorgier

Musikinstrumentens huvudsakliga uppgift här i tillvaron är dock inte att bli byggda utan att vara instrument för musicerande. Flera somrar har vi haft förmånen att ha Mikko Korhonen som "instrumentprovare" och han har gett oss många musikaliska orgier i den högre skolan genom sina improvisationer på alla de sorters klavikord. Dessa orgier har oftast utspelats i finrummet i villan, där man kunnat luta sig tillbaka i någon av de obekväma, rätt så fula, men imponerande nyrokokosofforna.

Sid38.jpg (30817 bytes)

En vacker kursskörd av lutor och Grobert-gitarrer.

Mikko bjöd oss 1996 på en skönt klingande kombinerad orgel- och klaverkonsert i den vackra och skönt belägna Länna kyrka, som vi fick ta oss till genom det uråldriga roslagslandskapet. På hemvägen efter konserten ackompanjerades vi av en fantastisk solnedgång, en värdig avslutning på en mycket fin upplevelse. Minnesvärd är dessutom Mikkos konsert i det renoverade semesterhemmet samma år. Några, men tyvärr alltför få duktiga lutspelare har fungerat som "instrumentprovare". Beate Dittmann kom 1995 från Tyskland och bjöd på en egen konsert med tidig musik för luta, men provspelade även de färdigbyggda lutorna.

Internet rekryterar

Ett spännande och stimulerande inslag i instrumentbyggkurserna har varit det internationella inslaget med deltagare från Tyskland, Kuba, Schweiz, Norge, Finland och USA. En hel finsk koloni med framför allt Pekka Vapaavuori som flyhänt byggare, entusiast och inspiratör har funnits med på kurserna under många år. En av kursdeltagarna 1996, 70-årige Robert (Bob) Buzzard från New Mexico i USA, hade rekryterats med modernaste teknik: via Internet och det e-postnätverk som finns mellan intresserade lutenister världen runt. Andra trevliga avbrott i instrumentbygget har varit de många besökare som dykt upp någon eller några dagar. Det har varit släkt och vänner till byggarna, tidigare kursdeltagare, musiker, museifolk m.fl. Ibland har besökarna haft med sig intressanta saker att visa upp, t.ex. när Felix Wolff från Musikmuseet hade med sig sin strängdragningsmaskin efter gammal modell, som vi med stor entusiasm själva fick prova.

Sid39.jpg (20025 bytes)

Inspelning med lutor från Marholmen i Grödinge kyrka.

Sist, men inte minst finns det anledning att framhålla instrumentbyggkursernas inslag av experiment och utveckling. Kommer man som kursdeltagare vid något enstaka tillfälle är detta kanske inte så uppenbart, men för dem av oss som har deltagit under många år är det alldeles tydligt. Arne och HansErik har haft en ständig strävan att utveckla arbetsmetoder och att söka efter en kvalitativ förbättring av musikinstrumentens egenskaper tillsammans med kursdeltagarna. Instrumentbygget blir en fruktbar dialog mellan lärare och elev där många idéer ständigt dyker upp. En hel del av dessa idéer är värda att användas vidare, annat hamnar på skräphögen. Man gör smärre förändringar och justeringar utifrån tidigare erfarenheter, provar och lyssnar, antar eller förkastar. även på detta sätt blir Marholmen-kurserna unika: ingen annan stans i världen har man kunnat samla den erfarenhets- och kunskapsbank som finns här. För min del har instrumentbyggkurserna på Marholmen framkallat ett svårartat beroende och jag har sedan många år svårt att föreställa mig en sommar utan dem.

Marholmenkursen 1998

Sommaren 1998 byggdes inte lika många instrument, som tidigare. Det innebar ett lugnt tempo. Tre lutbyggare fanns på plats: Alan Jowett från Kanada, Jorge Bertholdo dos Santos från Portugal och Mikael Forsberg från Sverige. Samtliga tre hade upptäckt kursen på Internet och genom denna hemsida! Själv deltog jag som gitarrbyggare igen, denna gång med att göra en kopia av en gammal gitarr som jag själv äger. Jag var nyfiken på att jämföra klangskillnader mellan en kopia och originalinstrumentet. Naturligtvis är det nära nog omöjligt att framställa en exakt kopia av ett gammalt instrument och alla jämförelser kommer därför att halta.

Kenneth2.jpg (19855 bytes)

Författaren gör kantinläggningar på gitarren. Foto: Alan Jowett.

Genom det internationella inslaget blev kursspråket engelska och gav en välbehövlig träning även på detta område. Som vanligt dök några kursdeltagare från föregående år upp för att göra färdigt instrument och inte minst ytbehandla dem. Mikko Korhonen gav oförglömliga klaverkvällar och Pekka Vapavuori gav en föreläsning, med exempel från sin egen nya CD-skiva, om sina experiment med klavikord. Ett par nya klavikord byggdes, varav ett var en modifiering av Specken-modellen: större än originalinstrumentet och med större omfång, men mindre än de stora svenska klavikorden. Skall bli intressant att få lyssna till det när det har "mognat". Förutom en så blev alla lutor, nästan alla klavikord och gitarren spelklara och det blev duetter spelade på både luta och gitarr.

Lutduett.jpg (13742 bytes)

Arne Lindberg och Kenneth Sparr spelar duett på luta i villan. Foto: Alan Jowett.

De båda lutbyggarna från utlandet spenderade många timmar på att försöka förpacka sina lutor för den kommande flygtransporten. Lutor och flygtransporter är ett svårlöst område åtminstone om man vill komma fram med ett helt instrument. Mycken tankeverksamhet och förpackningskreativitet har ägnats detta. De båda lutorna från Marholmen kom dock lyckligt fram till sina slutliga destinationsorter.

Gladtrio.jpg (20956 bytes)

Från vänster Jorge Bertholdo dos Santos, Alan Jowett och Kenneth Sparr med sina pinfärska instrument. Foto: Arne Lindberg

Gitarren fick ganska snart följa med sin byggare till Frankrike. Där hade den officiell debut på bröllopet den 29 augusti mellan byggarens dotter Sanna och Pascal Olivier.

vineuil2.jpg (28156 bytes)

Kenneth Sparr med gitarren. Brudgummens far, Dominique Olivier håller musiken.

 
Flera bilder på gitarren (bilden till vänster visar originalinstrumentet):
 
madame.jpg (5503 bytes) spgit1.jpg (9317 bytes)
spgit2.jpg (13367 bytes)
spgit3.jpg (11102 bytes)
spgit4.jpg (10617 bytes)

Marholmenkursen 1999

Kursen detta år liknade ingen tidigare. Kursledarna hade fått besked från folkhögskolans ledning att detta skulle bli den sista instrumentbyggarkursen som genomfördes på Marholmen. Ekonomiska skäl var de som redovisades och de är ju enkla att argumentera för. Man kan dock inte undgå känslan av att skolledningen aldrig har varit särskilt intresserad eller förstått värdet av och det unika med instrumentbyggarkursen. Här har man en verksamhet som pågått i 20 år och helt saknar motsvarighet i världen och med några penndrag gör skolledningen sig av med detta. Man ger det inte ens en värdig avslutning och tackar HansErik och Arne för den stora insats de gjort. Obegripligt, eller kanske bara ett ytterligare symptom på ett förfall som pågått i flera år. Det är tydligt för oss som har haft förmånen (trots allt) att få delta under många år. Den vackra miljön och de kulturhistoriska byggnaderna på Marholmen har gradvis fått förfalla och åldras på ett oskönt sätt. Det har varit trist att se detta under årens lopp och man har ständigt förundrat sig över att inget har gjorts för att på ett värdigt föra vidare det kulturarv, som man faktiskt har och har haft ansvar för. Vi kan nu bara hoppas på att det finns någon annan huvudman, som kan ge instrumentbyggarkurserna ett nytt hem, engagemang och bättre förutsättningar att leva vidare. Och också hoppas på att HansErik och Arne har orken att fortsätta sitt unika projekt. I alla händelser är jag (och säkert många med mig) oerhört tacksam för alla de somrar jag har fått vara kursdeltagare. Att få ha varit med om detta har berikat mitt liv på många sätt och varit viktigt för min personliga utveckling.

Eftersom det var osäkert om kursverksamheten kommer att fortsätta så byggdes bara ett fåtal nya instrument: en luta och två klavikord. Flera deltagare kom för att justera och slutföra sina tidigare byggen. Den sjukoriga lutan  byggdes av Christian Vanderkerkhove, en belgare som hade hittat hit genom Internet. Här är några bilder av Christians lutbygge:

chris1.jpg (30087 bytes)

Ett femoktaversklavikord, ett utökad och modifierat Specken-instrument, byggdes av Mikko och Minna Korhonen. Själv byggde jag ett litet klavikord efter ett anonymt instrument i Musikmuseet och på uppdrag av samma museum. Avsikten var att dels till museet införskaffa ett objekt från instrumentbyggarkurserna, dels att få en spelbar kopia samt att dokumentera hela byggprocessen. Rapport och bilddokumentation har överlämnats till museet. Museet planerar också en utställning i början på år 2000 där man skall visa några originalinstrument och kopior som har gjorts, bl.a. det lilla klavikordet. Håll utkik på Musikmuseets webbsida för mera information om den planerade utställningen! Hans Riben från Musikmuseet gjorde färdigt sitt klavikord, som påbörjats en tidigare kurs, och vi hade också besök av Felix Wolf och John Huber från museet.

klavik1.jpg (26362 bytes)

Det bord som möter klavikordbyggaren  första dagen.

Mitt arbetsmaterial var av yppersta klass och det var en sann glädje (och samtidigt ett stort ansvar!) att få arbeta med det. Bygget förlöpte normalt utan större missöden och klavikordet blev både spelbart och målat. Färgpigmenten betedde sig mer än vanligt så målningsresultatet blev en något oväntad kulör, som en vacker svensk sommarhimmel med svaga skyar! Det vara bara måsarna som fattades!

mikko2.jpg (22755 bytes)

Mikko Korhonen färdig att provspela det nymålade klavikordet.

Som så många år tidigare försedde Mikko Korhonen oss med många musikaliska fröjdestunder samtidigt som han tillsammans med Minna byggde ett klavikord! Det blev naturligtvis en musikstund i villan nästan varenda kväll enbart avbrutet av ett konsertbesök i Furusund där Ensemble Mare Balticum gjorde ett strandhugg på sin östersjöseglats och två kvällar när Mikko konserterade i Stockholm. En klavikord- och lutkonsert blev det också i Länna kyrka med sin förnämliga akustik.

lanna.jpg (31156 bytes)

Kenneth Sparr och Arne Lindberg stämmer Marholmenlutor inför en liten konsert i Länna kyrka.

Årets kurs hade ett lugnt och harmoniskt tempo och arbetet avbröts vid några tillfällen när kursen fick gäster, bl.a. Felix Wolf och John Huber från Musikmuseet. Det fanns naturligtvis tid för bad och trevliga samtal vid måltiderna. Bastun fick vila denna sommar p.g.a. vedbrist och allmän lättja.

Eftersom det var sista kursen på Marholmen blev den också något av en generalmönstring för klavikord. Här fanns många årgångar representerade och de gav en god blick över den utveckling som varit, men också att det ursprungliga konceptet fortfarande håller. Bengt-Olof Sahlins Specken-klavikord från den första kursen var ett gott exempel på detta.

klavtrio.jpg (21570 bytes)

Instrumentmönstring sista dagen. Tre Specken-klavikord varav det äldsta från 1979.

Jag vill slutligen uttala mitt personliga stora tack för många underbara somrar på Marholmen med gemenskap,  intressanta samtal, bad, god, ständigt nya kunskaper och erfarenheter. Det tacket går i första hand till Arne och HansErik, som gjort det hela möjligt, men också till Mikko, som generöst bjudit på så många musikaliska upplevelser.

tremarh.jpg (17946 bytes)

Mikko Korhonen, Arne Lindberg och HansErik Svensson.

Läsa mer om instrumentbyggarkurserna

För den som mera i detalj vill läsa om instrumentbyggandet så finns några artiklar av författaren:

Konsten att bygga luta på 14 dagar [SGLS 18/1985 nr 3 s. 14-26]

Gitarrbygge sommaren 1987 [Gitarr och Luta 21/1988 nr 1 s. 34-50]

Gitarrbygge på Marholmen 1993 [Gitarr och Luta 27/1994 nr 1 s. 3-6].


© Kenneth Sparr